Denna dokumentation är ett resultat av ett ALU-projekt, som Jim Orr arbetade med under ca. 6 veckor sommaren 1993.
Fjäckas gamla industriplats har fascinerat honom, ända sedan han för ca. 10 år sedan, för första gången, besökte platsen. Idag finns mycket lite kvar av det storverk, som en samling uppfinningsrika och arbetssamma Orebor skapade tillsammans.
Jim har också gjort en modell, en rekonstruktion, för att försöka bevara ett stycke historia. Han har studerat resterna av byggnaderna, tittat på gamla foton, läst i böcker, lyssnat på bandinspelningar och pratat med folk i bygden.
Modellen finns att beskåda i smedjan i Furudals Bruk. Den är så exakt som möjligt i skala 1:50 = 2 cm. = 1 m. Boningshusen med tillhörande byggnader kunde tyvärr inte tas med - modellen skulle då blivit för stor för att flytta. Jims grundide var dock, att bara dokumentera industridelen. Han har också fått hjälp av sin fru, Kerstin, med den skriftliga dokumentationen.
De vill samtidigt rikta ett varmt tack till alla som hjälpt dem att få fram alla nödvändiga uppgifter. Det är främst Linnea Hillerström, Arthur Haga och Edvin Strids anhöriga. Ett flertal andra personer har bidragit med värdefulla uppgifter.
De är också tacksamma om någon av Er som ser modellen, har några upplysningar att bidraga med, som kan göra dokumentationen mer komplett. De har även sammanställt en pärm med bl.a. gamla fotografier, som ligger bredvid modellen i Furudals Bruk.
Modellen tillhör Dalbyn.
Jim Orr
HISTORIK
Fjäcka - Ores äldsta industriområde
Arvåns källflöden kommer från Moldtjärn, Aborrtjärn och Vargtjärn i Orsa socken, samt från Oradtjärn i Ore socken. Åns övre lopp kallas Moldå - Fjäckån. Efter att ha tagit upp vatten från Botalbäcken, rinner ån ut i Oresjön vid Arvets by i Ore. Omkring 2 km. väster om Dalbyn finns en plats vid Fjäckån, som av ortsbefolkningen erhållit namnet Fjäcka. Varför just Fjäcka? Enligt gammelfolk i bygden uppstod namnet av att "ljudet från kvarnen lät fort och fjäckigt".
Fjäckån rinner fram genom en förhållandevis djup ravin och har bildat en fors, som troligen redan på 1500-talet togs i bruk för att driva skvaltkvarnar. Området är även intressant genom sitt läge inom den sk. Silurringen. Denna mäktiga "ring" av ordovicisk kalksten och silurisk sandsten kan spåras på Sollerön, nära Mora och kröker sedan vidare över Mora, Orsa, Boda och Rättvik. Vid Fjäcka förekommer fossilförande bergsarter ända upp i dagen och ortsbor har under långa tider brutit den skiffriga stenarten för att, efter bränning i kalkugnar, uppförda vid Fjäcka, användas till murningsarbeten och till jordbruket.
Den kalkrika marken har gett upphov till en rik växtlighet. Förutom det markanta inslaget av lövträd, trivs här både blåsippor och vitsippor, liljekonvaljer, guckussko och andra slags orkideer, som kräver kalkhaltig jordmån.
Befolkningen i de närliggande byarna tog tidigt i bruk de forsar, som Fjäckån bildade. Det lär ha legat en gammal enbladig såg, något högre upp än nuvarande bebyggelse. Där hade man även byggt en damm. Namnet "Moldå såg"har omtalats och det är möjligt att detta namn syftar just på denna äldre såganläggning.
Denna såg och skvaltkvarnar utefter ån kan förklara, att det funnits en enklare körväg upp efter Fjäckån i gamla tider. Det berättas, att sågen bara ska ha haft ett grovt blad i ramen, varför stocken vid sågningen måste föras fram och tillbaka för varje skär, som skulle göras. Sågen drevs av ett stort vattenhjul och vevstaken till ramen var fastsatt direkt på vattenhjulet. Där fanns alltså inte någon axel eller transmission för kraftens överförande till ramen. Frammatningen av sågblocket skedde manuellt och sågen kunde bara stoppas genom att vattnet stängdes av. Denna såg lär ha rivits någon gång runt 1860.
Byamännen i Dalbyn bl.a. Ollas Pers Erik, Rustas Jon, Sammiles Erik och Haga Lars lät uppföra en ny såganläggning vid Fjäcka 1873-74. Byggmästare var Björk Anders från Vikarbyn, som just slutfört byggnationen av Ores nuvarande kyrkobyggnad (1869-72).
Sågen anlades som husbehovssåg för Dalbyn, men kom också att användas av andra närliggande byar. Några andra sågar fanns ännu inte i socknen, med undantag för de små brukssågarna i Dalfors och Furudals Bruk, som var avsedda enbart för brukens egna behov.
Fjäckasågen brann ner efter bara några år. Branden började i kvarnen, som låg där hyvleriet senare skulle byggas. De idoga byamännen byggde dock upp sågen igen efter något år.
Den gamla dammen, som var uppförd i timmer, jord och sten, ersattes först 1916-17 av en ca. 7 meter hög gjuten damm. Fram till 1921 var sågen utrustad med en vattendriven flerbladig ram. Vattnet fördes fram till det stora vattenhjulet genom en öppen ränna. Från och med 1917, då den höga gjutna dammen var klar, kunde vattnet lättare kontrolleras genom dammluckor. Vattenhjulet och alla transmissionerna var av trä, de större hjulen hade järnbeslag.
Erik Tägtström från Falun (född ca. 1820) kom till Fjäcka 1850, efter att ha arbetat en tid på Furudals Bruk. Tägtström blev mjölnare i Fjäcka. Sonen Viktor tog över efter fadern, tillsammans med "Blandaren" Ollaspers. Viktor byggde i slutet på 1800-talet, det mindre boningshuset, som fortfarande står kvar. Viktor Tägtström dog 1909, bara 39 år gammal. Karl Bränd, som var gift med Viktors syster Erika, tog över efter Viktor. Bränd byggde 1918 det stora boningshuset, på södra sidan av vägen vid Fjäcka.
1910 kom Axel Strid med sin familj åter från Amerika. Axel var gift med Rosina, en annan av Viktor Tägtströms systrar. Sonen Edvin var då 14 år gammal. Edvin Strid var den siste som basade på Fjäcka. Han bodde i det lilla boningshuset fram till 1940, då han flyttade ner till Dalbyn.
Fram till 1916 var dammen uppförd i timmer, jord och sten. Vattnet leddes till sågverket och kvarnen genom två öppna trärännor, som vilade på stolpverk. Dessa rännor fortsattes att användas, även efter det att den nya dammen byggdes 1917.
En av rännorna, den till sågen, byttes ut och en tub byggdes 1921, då även vattenhjulet byttes ut mot en turbin i gjutjärn. Den andra rännan fortsattes att användas till hyvleriet- industrihuset, som uppfördes på samma plats där kvarnen tidigare hade stått.
Dammbygget utfördes under ledning av byggmästare Bergquist (Svärdsjö). All cement blandades för hand. Stenarna lades också på plats för hand, av bl.a. Svart Jerk, Karl Janssen, Palm Erik och Randel Johan.
Efter en påbyggnad 1921 på ca. 2 m. var dammen ca. 44 m. bred upptill och ca. 9 m. hög. Dammkrönet var ca. 1,5 m. brett och där kunde man gå säkert eftersom ett ca. 1 m. högt träräcke fanns, som var förankrat med grova järnbultar i själva dammväggen.
På mitten av dammen fanns ett sk. "utskov" ca. 4 m. brett och 1,5 m. högt, där man släppte ut vattnet, när nivån blev för hög i dammen. Utskovets storlek kunde regleras genom att man tog bort de grova plankorna.
Tre runda luckor var fästade (på dammsidan) på en vertikal järnaxel. Luckorna öppnades och stängdes genom att man, med hjälp av ett järnrör, vred den vertikala axeln ett kvarts varv.
Vattentillförseln reglerades genom hålldammar i Djuptjärn och Vargtjärn. Ovanför den stora dammen ville "Blandaren" göra ytterligare en vattenreservoar, för att få en jämn tillgång på vatten. Ditplacerade grundstenar vittnar om planerna. Detta stoppades därför att de värdefulla myrslogarna vid "Strandarna" då skulle förstöras.
Dammen sprängdes någon gång på 1960-talets mitt p g a rasrisk.
Den sista sågbyggnaden uppfördes ca. 1876, efter branden. Den bestod av en 8 x 8 tums tjock timmerkonstruktion av furu, som i stort sett var utan väggar och med perttak. Mot bäcksidan fanns ett räcke. Byggnaden var 14 x 6,5 m.
Timret rullades in i byggnaden från långsidan. De råa, okantade brädorna staplades sedan för att torka mellan sågen och hyvleriet.
Fram till 1921 var sågen utrustad med en flerbladig ram. Vattnet leddes från dammen genom en öppen träränna, fram till ett stort överfallshjul. Från och med 1917, då den nya gjutna dammen byggdes, kunde vattentillförseln lättare kontrolleras genom dammluckor framför rännan. Vattenhjulet och alla transmissionerna var av trä, de större hjulen förstärkta med järnringar. I änden på träaxeln satt en ståltapp, som låg i ett stenlager. Vevstaken satt på huvudaxeln och gick upp genom en lucka i golvet, fram till sågbänken.
Edvin Strid har f.ö. gjort en modell på ramsågen. 1921 byggdes ramsågen om till cirkelsåg, av Bergquist från Svärdsjö.
En linskäkt lär även ha funnits under såghuset.
Vattenrännan ersattes med en trätub av 2,5 x 6 tums furuvirke, som var ihophyvlat och sedan kilat vid järnringar som höll ihop tuben. Tuben var ca. 13 m. lång och 1 m. i diameter. Tuben ledde in vattnet i en turbin av gjutjärn, som byggdes in i ett fyrkantigt "hus" med platt tak, med måtten 2 x 2 x 2 m., byggt av 2,3/4 x 8 tums spontat furuvirke.
Nu var all transmission och remskivorna gjorda i järn. Med en järnaxel som gick till ledskovlarna på turbinen, reglerade man vattenpådraget. Den andra axeln var en förlängd turbinaxel, som drev cirkelsågen genom remmar, som löpte från remskivor i järn, som var fästade på axeln, upp genom golvet till remskivor vid sågbänken.
Remmarna i sågen, liksom vid de övriga maskinerna i Fjäcka, var av varierande bredd och gjorda av antingen läder eller grov juteväv. Man smörjde remmarna med "beck" för att förhindra att de slirade.Sågen användes förutom av Dalbyn, även Arvet, Näset samt Furudals stationssamhälle.
På slutet av 1890-talet, byggde Viktor Tägtström och Karl Bränd ett hus som var 18 x 10 m. stort, med perttak. De hade planer på att utöka verksamheten i Fjäcka. En jättelik engelsk hyvel inköptes av Tägtström och Bränd, den första i sitt slag i Orebygden. Denna hyvel står forfarande kvar i snårskogen, som ett monument av en svunnen tid.
Hyveln och kantverket stod i södra delen av byggnaden. Kantverket mot södra ytterväggen under tre fönster. Hyveln stod mittemot vid mellanväggen, bakom vilken svarvrummet låg längst ner mot bäcken, vadmalsstamprummet i mitten och sist "snickeriet"- drängkammaren.
Virket kunde forslas in till kantverk och hyvel med häst. Bron -"bryggan" - var 4-5 m. bred. Höjden ner till bäcken var hisnande 6 m. och längst ut mot vattenrännan fanns slipstenen, där man slipade hyvelstål och andra verktyg. Två jättelika portar fanns mot brosidan. Efter avlastning kunde man köra ut den tomma kärran, genom en portlös öppning på östra kortsidan.
Kantverket var konstruerat enl. följande: Man la upp den "råa" brädan på bänken, där matarverket bestod av en lång kedja, (nedsänkt i bänken) som löpte runt två hjul under bänken. Mitt på bänken fanns två klingor, den ena fast, den andra ställbar i sidled, så man kunde bestämma brädans bredd.
Matningen skedde genom att man hade en kloss med två järnpliggar i, som man hakade i kedjelänkarna vid brädans slut. Brädan sköts då fram emot de två klingorna. Matarklossen måste lyftas bort strax innan man nådde klingan eller så var man tvungen att lägga på en kortare brädstump mellan ändan på den nästan färdigkantade brädan och matarklossen.
På hyveln, som var gjord av järn och oerhört tung, kunde plankor på upp till 60 cm. bredd hyvlas. En trappa ledde upp till en luftig "övervåning", där virke kunde förvaras strölagt på bjälklagen.
En öppen vattenränna på höga stolpverk, ledde vattnet från dammen in under byggnaden. Vattenrännan var ungefär 80 cm. bred i botten och kanterna var ca. 1 m. höga. Den var byggd av bastant furuvirke. Vattnet från rännan, fyllde en "sump" i trä, 1,5 x 1,5 m. Sumpens överkant var belägen precis under golvbjälklaget i svarvrummet, där det också fanns en lucka i golvet varifrån man kunde inspektera vattennivån i sumpen.
I botten mot sumpens södersida, satt en gjutjärnsturbin ansluten till ett utloppsrör med ca. 60 cm. diameter. Fallhöjden genom utloppstuben var ca. 4 m. Utloppsvattnet rann sedan ner i bäcken igen. Möjligen togs även vatten därifrån till sköljrummet för vadmal, som låg vägg i vägg på markplanet.
Från turbinen löpte en lång axel, med troligtvis minst fyra remskivor. Breda remmar löpte upp genom hål i golvet till de olika maskinerna i "industrihuset". Man startade drivningen på remmarna, genom att trycka på remmen på den övre remskivan vid respektive maskin.
På östra kortsidan av huset satt en skylt: "Här emottages vadmal för stampning". Innanför dörren på samma kortsida låg ett rum på ca. 35 kvm, utrustat med två fönster och en liten vedspis. Rummet användes tidvis som snickarverkstad, men vi vet också, att en man vid namn Bjurs Daniel, bodde i rummet.
Genom en dörr vid murstocken gick man ner två trappsteg till stamprummet som var 6 x 5 m. Man stod då på ett enkelt brädgolv som vilade på klipphällen under huset. Detta för att det var mycket blött i detta rum. Där tog man alltså emot hemvävda ylletyger för stampning till vadmal.
Vad är vadmal?
För att göra ylletyget tätare och smidigare, skulle ullen i tyget filtas ihop genom valkning. Detta kunde ske genom trampning i kar eller som i Fjäcka, genom stampverk, drivna av vattenkraft.
Drivaxeln till stampen kom in i rummet vilande på kraftiga stockar. På hjulstocken var kraftiga tappar eller kuggar fastsatta. Dessa var så placerade att de vid hjulstockens vridning, växelvis skulle lyfta de två paren stampträn, som föll ner av sin egen tyngd i en träho, i vilken tyget hade lagts.
Vid stampningen måste tyget omsorgsfullt läggas i hon, som helt skulle fyllas med vatten. Av de tunga slagen från stampträna, rördes väven om i hon. När väven efter ca. 30 min. var rentvättad togs den upp, lades i lagom stora veck och stampades åter. Nu slog man på hett vatten från pannmuren, som fanns direkt till vänster vid trappan. Vadmalsstampen stod mot väggen till svarvrummet. Det varma vattnet gjorde att tyget filtade ihop sig och krympte. Man måste under hela proceduren se till, att väven inte stöttes sönder eller krympte för mycket. De gamla var mycket noga med, att väven inte fick krympa under ett visst mått. Den äkta vadmalsväven skulle hålla ca. 70 cm. i bredd.
När stampningen var klar, togs det våta tyget ut genom dörren på norrsidan och forslades ner för en brant stig till sköljrummet, som låg under svarvrummet. Efter sköljning togs den rena vadmalen upp till stamprummet igen och hängdes upp på torkställningen till höger om trappen. Man eldade i pannmuren för att påskynda torkningen. I stamprummet fanns även en slags lår, som användes att torka säd i.
Från stamprummet tog man sig upp tre trappsteg till svarvrummet. Rummet mätte 6 x 6 m. Ett fönster vätte mot dammen och bäcken. I golvet fanns kontrolluckan till "sumpen".
På svarven gjorde man bl.a. nya remskivor av björkträ. Man vet att Viktor Tägtström använde den hemmagjorda svarven till att göra s.k. pigtittare. Hur pass mycket finsnickeri som utfördes i Fjäcka, finns tyvärr inte dokumenterat. Vi vet dock att bröderna David och Artur Haga använde snickeriet när de tillverkade fönster och andra snickeriarbeten, under reparationerna av Edvin Strids hus, någon gång i slutet på 1920-talet.
Samtidigt som arbetet med att bygga den nya gjutna dammen pågick 1916, började kraftstationen byggas. Den var klar i januari 1917.
Materialet till bygget beställdes hem på våren 1916. Det var tur, för hösten 1916 började första världskriget och priserna för- dubblades. Det blev då nästan omöjligt att få tag på koppartråd. Fotogenen tog slut och man fick använda karbidlampor.
Karl Bränd, Edvin Strid, Sturk Jerk och Jon från Gulleråsen arbetade med grunden till kraftverket, grävde och stenlade avrinningskanalen. Genom kanalen leddes vattnet tillbaka till Fjäckån, efter att ha passerat turbinen inne i kraftstationen.
Byggmästare Axel Johansson (Linghed) var ansvarig för själva byggnaden.
Kraftstationen bestod av två ihopbyggda hus, det norra i trä och det södra i kalktegel, båda med måtten 5 x 4,5 m. Inne i träbyggnaden fanns turbinen och en 400 volts likströmsgenerator för två faser. Den delades upp och gav 220 volts lampspänning. Från början var det enklare med likström, eftersom det inte behövdes några transformatorer. Likström kunde dock inte ledas så långt.
En ca. 60 m. lång tub med 0,8 m. diameter ledde vattnet in i kraftstationen från dammen. Tuben var tillverkad av 2,5 x 6 tums furuvirke, som var ihophyvlat och fastkilade vid de grova järnringarna som höll ihop tuben. Tuben låg på ett stolpverk.
Rustas Jerk, Rustas Sören och Olarspers Jerk bildade en förening, där man kunde teckna sig för andelar. Genom detta fick man ihop så mycket pengar, att det täckte kostnaderna för räntor och amorteringar. 35 000:- kostade bygget.
Man fick alltså köpa andelar. Rabatt gavs också! Först levererades dock kraft och ljus enbart för Dalbyns behov.
Beställde man 3 lampor blev 1 gratis = 4 lampor.
Beställde man 6 lampor blev 2 gratis 8 lampor.
Beställde man 9 lampor blev 3 gratis 12 lampor.
När elnätet var färdigdraget, uppskattade Edvin Strid, att det fanns ca. 300 lampor uppdelade på 60 hushåll.
1 andel innebar 1 st. 25 volts lampa. Om man ville ha en 50 volts lampa, var den värd 2 andelar. Det vanliga var 3 andelar = 4 lampor. Nästan alla hade gårdslampor + 2 lampor i boningshuset och 1 lampa i ladugården.
Ett fåtal hushåll hann få ström innan kristiden ställde till med materialbrist. 1918 ville kyrkoherde Aborelius ha ljus till kyrkan, prästgården och pensionärshemmet Strand. Det var mycket besvärligt under dessa år, med osande karbidlampor, eftersom fotogenen var strängt ransonerad. Aborelius lyckades trots de hårda tiderna, genom goda kontakter, ordna koppartråd för ledningarna.
Edvin Strid, som också skötte driften av kraftstationen, gjorde alla elinstallationerna, ibland med hjälp av en som hette Lindbom.
Ledningarna, från den del av Dalbyn som låg närmast Fjäcka, drogs förbi Wallins till Strand-kyrkan-prästgården. Därifrån drogs en grenledning upp över Herråker-Glades-Sjankheden-Hedlunds-Wallners och Nyströms.
Man var tvungen att hushålla med strömmen, därför slogs den av när det var ljust. På tidigt 1930-tal inköptes en råoljemotor, som gjorde att strömmen blev jämnare och även kunde användas på nätterna. Det var speciellt bra för pensionärshemmet Strand. Strid var dock tvungen att passa motorn då den gick. Han ordnade t.o.m. en säng åt sig själv på kraftstationen!
Hålldammen i Djuptjärn, 1 timmes gångväg från Fjäcka, stängdes på våren, så att den blev fylld till hösten. Ibland fick man dock öppna den vid behov. T.ex. när man tröskade. Strömmen räckte bara till 2 tröskverk i taget.
Under 23 år skötte Edvin Strid allt som rörde electriciteten i Dalbyn. Han fick tidigt installera en telefon, för att lätt kunna kontaktas. Han åkte ut på linjearbeten på en cykel, som hade pakethållare både fram och bak.
Strid var självlärd och fick under sin tid, p.g.a. nya lagar och högre säkerhetskrav, göra 3 ominstallationer av alla mätartavlor. Mätartavlorna var från början bara en enkel brädlapp 5 x 7 tum. med 1 säkringsapparat och en 10 ampers huvudströmbrytare. Kontakterna var mycket enkelt gjorda och troligtvis ganska farliga.
Strid skötte även sågen, körde timmer och hade ett litet jordbruk. Strid bodde med sin familj i Fjäcka fram till 1940, då kraftverket såldes till Korsnäs Sågverks AB. Dammen var då så dålig och nya ledningar behövdes. Det var nog en god affär för byalaget, då andra världskriget rasade och tillgångarna var knappa.
Som tidigare nämnts, ligger Fjäcka i "Silurringen" som innehåller ordovicisk kalksten och silurisk sandsten. Dessa sedimentera och lagrade bergarter har tillkommit som avlagringar av sand, lera och kalkslam på botten av det hav, som för hundratals miljoner år sedan svallade över vårt land. De äldsta lagren är från ordovicium, med ett bottenskikt av konglomerat och gruskalk, efterföljt av röda och gråa lager av ortocerkalk, i vilka fossilier av förstenade djur och växter förekommer. Vid Fjäcka förekommer fossilförande bergsarter ända uppe vid marknivån.
Ortsborna har under långa tider, brutit den skiffriga stenarten. Längre tillbaks brände man stenen i enkla s.k. fältugnar. Orekarlarna forslade gärna sin kalk till Hälsingland, där de lätt kunde byta till sig spannmål.
Karl Bränd brände kalk under en följd av år. Han hade flera ugnar. En av ugnarna var uppmurad i cirkelform, inuti en jordkulle. Invändigt hade den en diameter av ca. 1,75 m. och om man räknar skorstenen, kom den - på toppen av kullen - upp ca. 1 m. över markhöjd. Ugnens totala höjd, inkl. skorstenen, var ca. 4,5 m.
Vid marken mot väster, fanns ett eldutrymme, ungefär som en mycket förstorad kakelugns-eldstad utan luckor. Den brutna kalkstenen kördes upp på kullen med häst på släpdrögar. Kalkstenen skyfflades sedan in i ugnen uppifrån, genom ett hål på sidan av kullen. När ugnen var fylld, murade man igen hålet och eldade underifrån i eldstaden.
Efter att bränningen var avslutad, tömdes ugnen på den brända kalken, som fortfarande hade "stenutseende". Kalken "släcktes" genom att man la ner den i lådor eller tunnor och sedan försiktigt fuktade den, under lock. I detta skede måste man vara mycket försiktig, då det sker en kemisk process och kalken kan, om den sprätter upp, ge allvarliga frätskador. Ett antal äldre Orebor kan nog minnas detta. Den släckta kalken antog pulverform och användes till murningsarbeten och jordförbättringsmedel.
Förutom Edvin Strid, som de flesta Orebor minns när man tänker på Fjäcka, vill jag nämna Bjurs Daniels. Han var ett original, med talets gåva. Efter det att han blev änkling, flyttade han runt i olika gårdar, där han kunde jobba för brödfödan. När han blev för gammal tog familjen Strid hand om honom där han också dog.
Han var också en storfiskare - på hans krok nappade det alltid! Han var också en mycket givmild man. När han på lördagarna hade provianterat för en kommande vecka med skogsarbete, kom ofta ett gäng ungar, som bad honom berätta någon spännande historia. Det gjorde han både villigt och medryckande och bjöd frikostigt på sin limpa och korv. Det kunde t.o.m. bli så ställt att han var tvungen att återvända till affären ännu en gång!
- "Har vi sålt penningarna å"?, utbrast en dalkarl, när han fick reda på att även en bankbok hade överlämnats, vid försäljningen av kraftstationen till Korsnäs.......!
Karl Gädd och Gunnar Knuter var uppe och fiskade vid dammen i Fjäcka. Vattnet var inte påslaget i rännan till hyvleriet, så de frågade (troligtvis Strid) om han inte kunde släppa på det. Det gjorde han och satte även på hyveln. Småpojkarna var mäkta imponerade!
Hammar Sven och någon till snokade runt i de spännande husen. Inne i stamprummet råkade de dra i reglaget till drivremmen och stampen dånade igång, med ett väldigt väsen. De förskräckta småpojkarna lyckades få tyst på skramlet och lade benen på ryggen!
Valfrid Grälls i Dalfors fick under "kristiden", pulsa till höfterna i snö och hugga uppe vid Fjäcka. Mat värd 17 kronor var betalningen. När maten var slut, fick hon gå ner till affären, få mat för 17 kronor och återvända till slitet!
Linnea Hillerström - FJÄCK-LINNEA - har varit en stor hjälp för Jim och Kerstin vid dokumentationen av industrihuset. Hon bodde i Fjäcka till vuxen ålder och hade klara minnen av vadmalsstampen och rummens storlek.
©Jim och Kerstin Orr Dokumentet är, med tillstånd från Jim och Kerstin Orr, omarbetat våren 1997.
Uppdaterad
2004-10-21
Produced by Oregruppen
Box 46, S-790 70 Furudal
oregruppen@ore.w.se